Inti-Illimani

Jag har fått en fråga: Kan man tolerera
att folket sjunger jämt och demonstrerar?
Kan massan tändas till rebellisk låga?
Ha, det var en dum och ganska barnslig fråga
som blott en krake kunnat formulera,
men borde knappast inte kommentera.

Men högt jag svarade: Señor regerare,
ni borde kanske ta en kort funderare:
Ett folk som lider och inte har nå’n mat
kan inte skrämmas av soldaters tramp och hat.
Nej, de som slåss för att få existera,
man kan dem ej dessvärre alls hantera.

Partipolitiker, frågvisa, gycklande
som allmänt jävlas och som lever hycklande
med sitt agerande och konspirerande
de väckte hatet se’n som exploderade.
De sätter namn på papper, tänder bränderna
se’n tvår de som Pilatus de små händerna.

I stärkta kragarna dödas debatterna
man höjer smilande för folket skatterna
De tänder vreden strax med bajonetterna
och torkar hakan se’n med små servietterna
och räknar döda kallt ifrån bataljerna
men låtsas inget om de små kanaljerna.

Om blodbad vittnas det i vår historia
och ledarna har tappat bort sin gloria
Sångerna har ej kunnat öppna strömmarna
av blod, nej, svikna löften och så drömmarna
om frihet som ledarna nonchalerade
bär skulden till alltsammans som passerade,
inte arbetare, ej vanligt enkelt folk,
utan politikerna som fallerade.

Nu har jag sjungit här och formulerat
mitt svar som tydligen har irriterat.
Nu vågar jag här inte alls prestera mer,
kanske politikerna då kreverar.
Jag känner marken gunga under fötterna
och håret skälver ända ner i rötterna!